bibbisliv

det är inte något lätt ämne att ta in alla gånger. Inte heller att prata om.
Har du mist någon?   Jag har märkt att då något händer så kan mycket ske.

Jag miste min pappa för 25 år sedan  han hade aldrig varit sjuk.
Jo det enda som drabbade honom var gallsten flera år innan.
Han var aldrig hemma från jobbet, gick troget dit varje vardag.
Men eftersom vi även hade en bondgård så fanns det inte något
som hette ledighet eller semester. Man hade inte avbytare då.

Då han gick bort så föll många vänner bort.
Eller  jag kom underfund med att det var inte vänner
de var "kompisar", vilket är en stor skillnad för mig.
De som var mina vänner fanns kvar då, andra försvann.

1993 så fick jag en underbar lite son "Anders".
Men då vart allt mera kompliserat.
Han dog efter 3 dagar  pga att han kvävdes av maginnehåll.
Det skedde redan på BB, medans vi tog lite att äta, jag och min man.

Efter den händelsen fanns bara enstaka vänner kvar.
Mötte man människor som man kände, så bytte de till andra sidan av vägen.

1993 pratade man INTE om sådana saker, man teg ihjäl det.
Idag vet jag det finns sidor för föräldrar som mist barn.
Men jag har redan levt med mina plågoandar inom mig i 18 år.

Jag tror att efter att svåra saker händer i ens liv,
efter det så formas livet för en på ett sätt som det inte hade gjort
om inte det tragiska hade hänt. Vad känner Du inför sådana här saker?

Och NÄR kallar man någon för att denne är ens vän?
Är det skillnad på att vara vän, kompis alt "riktiga vänner" för Dig ?
Vill och vågar du skriva ?  

Kramar om .... länge ♥